the new adventures of the not so old Lena

Igår när jag kom hem från jobbet hände nåt lite oväntat, jag trillade av cykeln! Inte bara sådär hux-flux utan jag skulle köra upp på trottoaren men mitt framhjul ville inte så det blev ett litet slirdrama innan hela ekipaget välte. Jag försökte frenetiskt skydda mina brallor från att gå sönder (jag säger ju att man ska ha mysbyxor!) så resultatet blev att jag sträckte min rumpmuskel. Känner mig lagom stel och halt idag. Berättade det här för mamma och Sarah och det första dom frågade var givetivs "var du full?". Som att det är omöjligt att ramla nykter? Och nej, jag var inte full, jag var på för gudskull på väg hem ifrån jobbet!
Jag har verkligen en förmåga att ramla, nykter som full. Minns första festerifesten när jag och Pillan exakt samtidigt cyklade ner i varsitt dike på varsin sida om vägen, eller när jag ramlade ner för Flamman-trappan (fast jag skyller helt på trappans konstruktion i samband med mina skor), eller när jag ramlade av min häst och landade på rygg på ett hinder som vägrade att ramla ihop, så där låg jag och hängde. Eller när en annan häst kastade in mig rätt in i ett träd, eller i en ridhusvägg med för den delen. Eller när jag var liten och ramlade av cykeln och slog ut min tand (fast plasttand är rätt fint det med). Eller när jag hade en stukad hand (resultat efter jag blev inslängd i trädet) och skulle ta mig ur en traktor och faller handlöst ner på grusvägen. Eller när jag halkade på en tidning i mitt vardagsrum och flög 2 meter upp i luften.
Jo, är det nån som kan ramla är det jag. Och sen blir jag förvånad över att jag alltid är täckt av blåmärken....