the new adventures of the not so old Lena

Ojojoj...äntligen framme, men det var ingen dans på rosor den här gången det kan jag lova.
Min resa började redan i onsdags eftermiddag då jag styrde kosan mot Ester i sthlm. Tänkte kombinera nytta med nöje och sova där. Fick träffa hennes söta bebis och catcha upp lite, det var inte igår vi träffades direkt.
Kl. 8 på torsdagen gick jag upp för att ta mig till Arlanda. Flög till London där problemen började. Dom boardade planet för att alla sen skulle av igen. Tur för mig var jag lat och tänkte vänta lite innan jag gick på. Tillslut kom vi iväg med ca 1,5 timmars försening. Resan över Atlanten gick bra, fick jättegod mat (hade jag varit den som stampat med fötterna vid god mat hade jag varit ansvarig för turbulens.) Såg några filmer och sov nån timme. Kom fram till NY rätt försenade. Tog sin lilla tid att ta sig in i landet (hamnade i alla fel köer som gick). Hämtade min väska och slapp få den genomsökt. Med 20 min tillgodo tills mitt nästa plan sprang jag som en tok till väskinlämningen där jag fick beskedet att i Raleigh skulle jag verkligen inte hamna den kvällen. Fick en ny biljett till fredagmorgon, en hotellnatt på Ramada Inn och matcheckar för 15 dollar. Lite ledsen i hågen tog jag mig tiil där shuttlebussarna skulle gå. Möttes av ett trettiotal människor som också blivit strandade i NY och skulle till ramada. Dum som jag är hade jag inte skrivit upp några nummer till min familj, men kom som tur var ihåg hemnumret. Ringde och pratade med en mycket ledsen familj. Höll humöret uppe tills vi fick reda på att ramada var fullbokat och vi inte hade några rum. Där hade vi stått som fån i 45 min. Jag hittade ett svenskt pensiopar som jag gick tillbaka med till terminalen. Pratade med American Airlines som inte kunde fixa nåt nytt hotell, ge oss nån kompensation eller nånstans att sova Det var tydligen stört omöjligt. Sura blev vi givietvis och krävde att få prata med nån chef. Han var en snäll man som fixade hotell på Hampton inn och taxi dit. Kl. kvart i 1 kom jag in i mitt rum, dvs kvart i 7 på morgonen svensk tid. Ett riktigt tippentoppen hotell fick vi tydligen (en man i taxin blev så exalterad när han hörde hur bra hotellet var att han undrade om det gick att beställa söta mexikanska tjejer dit, chauffören blev rätt tyst då.) Var tvungen att vara vaken ett tag bara för att njuta av rummet. Njutningen var dock inte lång, precis när jag skulle somna hör jag hur det börjar rassla i min dörr. Ni vet ju att jag är rätt paranoid men det här lät bara för nära för att jag inte skulle reagera. Öppnande dörren och utanför står ett mindre gäng som tydligen fått samma rum som jag. Tråkigt för dom. Men tänk va stört, jag hade inte ens haft rummet i en timme...
Kl 20 över 5 på morgonen började min väckningsprocedur jag hade anordnat. Mobilen larmade, klockradion larmade och receptionen ringde. Vaknade dock innan allt detta inträffade.
Ner till shuttlen som tog mig och mina nyfunna vänner tillbaka till JFK. Checkade in oss och väskor, allt frid och fröjd. Åt upp mina 15 dollar i matcheckar och gick till gaten. Vi hade inte fått några sittplatsnummer men tänkte inte mer på det. När planet boardade började vi dock ana misstanke när alla fick gå på planet utom vi. Planet var överbokat men dom hade hoppats på att alla inte skulle komma. Så där stod vi igen... Ringde hem till min familj eftersom jag visste att Joseph var på väg för att hämta mig. Ingen hemma. Smsade mamma som fick mejla min värdpappa som i sin tur fick ringa Jospeh.
American Airlines var väldigt samarbetsvilliga, åtminstonen efter lite hårda ord. Trot eller ej, men dessa hårda ord kom inte från mig. Jag har faktiskt varit väldigt lugn och resonlig under hela det här kaoset. AA erbjöd oss iaf att  flyga med Delta från LaGuardia samt 250 dollar i värdecheckar. En taxi hämtade oss på JFK och tog oss till LGA. Där checkade vi in och allt verkade äntligen gå bra. Förutom att jag hade blivit "speciellt utvald" för extra kontroll, dvs kroppsvisitering. Jag är ju rätt så kittlig och jag tror inte att hon som visiterade mig var van vid en fnittrade människa att visitera. Hon kallade mig crazy lady (lady?!!).Men vi kom iaf på planet. Då kom snön. Och alla fick lämna planet igen.
I princip alla flighter från LGA ställdes in pga snön. Så där satt vi igen, efter tredje försöket att lämna NY. Ringde till Joseph som hade fått min väska iaf, "i told dad i got the bags, but no swede". Jag sa åt honom att roa sig i Raleigh tills jag hörde av mig.
Jag och mina pensiovänner gick för att dränka sorgerna i mat och öl. Efter ett tag gick jag för att kolla hur det gick med vår flight. Då helt plötsligt börjar dom boarda ett plan till Raleigh. Jag vet inte om det var för oss som fick lämna planet eller om det var först till kvarn men kubbar iaf iväg för att hämta dom andra och sen tränga mig fram i kön. På planet igen, nästa för bra för att va sant men jag får killen som jag hamna brevid att smsa Joseph att jag borde va på väg. Får reda på att planet måste av-isas innan vi kan lyfta och att detta borde ske inom en timme. Får alltså sitta i ett litet litet flygplan i en timme utan att göra nåt. Efter en timme och en stunds av-isning lyfter vi äntligen, får dock en riktigt hoppig flygtur den första tiden.
Landar i Raleigh och galloperar till bagage claim där Joseph står. Från att ha varit i ett snöigt NY hamnar jag helt plötsligt i 20 grader värme i NC. Framme vid bilen ska han stolt visa att han redan har hämtat min väska. Väska som i EN väska, jag hade checkat in två. Tillbaka till terminalen och försöker hitta min andra väska. AA-kvinnan där var otrevlig och förklarade att väskor inte kan prata och att dom inte har nåt ansvar för den trots att väskan flög med dom. Tillslut hittade vi den ändå och styrde kosan mot Winston-Salem.
Knappt 2 timmar senare hemma i mitt gamla hem. Och det känns verkligen som igår, det är helt sinnesjukt. Allt känns som vanligt, det känns som jag har varit borta en vecka kanske. Förutom att min stackars hund i princip har blivit blind.
Nu har jag iaf kramat alla och druckit vin och myst med Joanne. Efter en nästa 40 timmars resa är jag nu mer än redo för att sova. Är säker på att jag kommer känna mig pigg och fräsh imorn, jetlagen verkar inte bita på en sån här reseupplevelse.
Förlåt om det nästan blev en hel bok, men det går inte riktigt att förkorta det hela mer än såhär.
Stavfel skyller jag på vin och trötthet. klockan är nu 5 på morgonen svensk tid. Nästan 2 dygn sen jag började min resa, med ca 6 timmars sömn i bagaget.

dagens bildskörd

  mitt fina hotellrum

  Snökaos i NY

 mitt rum de kommande veckorna. Till mor: det är Jeffreys rum som är omgjort, skillnad va?